Bildkälla, klicka här!

Barnmatsdieten, flygvärdinnedieten och soppdieten. Du har hört talas om dem tidigare, gissar jag. Dieter som lovar rekordsnabbt resultat i form av smalare midja, plattare mage och slankare lår, precis lagom till sommaren 2012. Men to be honest, är det speciellt smart att äta så? Fungerar det? Är vi beredda att offra god mat för det smala och vältränade idealet?

Missförstå mig rätt nu, jag tackar inte heller nej till en snyggare kropp till sommaren. Men det får inte ske på bekostnad av min hälsa. Och det är just hälsan, både den psykiska och den fysiska, som går i botten om man inte äter ordentligt. Det är det inte värt!

Grejen är även den, att de mest extrema dieterna ytterst sällan fungerar. Blodsockret är i botten, man är konstant sötsugen. Det knakar i fogarna, med andra ord. Då är det inte en överraskning att det är just här som självdisciplinen tenderar att falla ihop. Sedan står man där och förbannar sig själv. Som sagt; det är sällan de mest exrema dieterna fungerar något vidare…

Då har jag kommit till den punkten att jag totaldissat dieter. Frågan som kvarstår är; Hur f-n ska man då äta för att dels må bra, dels för att få den efterlängtade beachkroppen?

Sunt-förnuft-kosten, säger jag. Låter sjukt fjantigt, jag hittade på begreppet i all hast men det funkar okej i sammanhanget… Ät varierat, ät vad du vill, men anpassa mängden mat och även mängden träning efter de resultat du vill uppnå. Det krävs energi för att få de allra mest basala funktionerna att fungera. Och du kommer aldrig få några muskler om du samtidigt svälter dig. Poängen är att aldrig äta för lite, it doesn’t work.

Mitt råd till alla träningsnördar, soffpotatisar, medelsvenssons, hurtbullar, och ni andra… Våga skippa dieter och förbud mot olika sorters mat. Ät riktig mat, och ät den med förnuft. Det är då du kan märka resultat både utseendemässigt och mentalt. Busenkelt!

Klicka på länken för att läsa om de "snabba dieterna"...

http://www.dietguiden.com/snabbadieter.php

 

Bildkälla: Klicka här!



Du har just läst ett alldeles unikt recept, vars ingredienser verkar vara som klippta och skurna för succé. Så jag är definitivt inte ensam om att gilla cafébesök. Frågan är vad det är som gör att så många människor kan uppskatta en och samma sak. Hur har västvärlden på så kort tid blivit en enda stor cafékultur?


Det mest uppenbara måste väl ändå vara maten och drycken. Det är just detta som gör varje ställe lite unikt, och det är ofta maten som sätter standarden på varje café. Jag menar, är maten kass går ju ingen dit... Och sedan är det ju logiskt att maten är väldigt viktig på andra sätt; självklart höjer en härligt kladdig kladdkaka med lättvispad fluffig grädde livskvalitén ett snäpp. Och en kopp kaffe kan väl aldrig gå fel?


Något mer som verkar vara en mycket betydelsefull ingrediens i receptet, är den sociala biten. Det är ju inte bara att äta som man vill åt (trots att det är en skitviktig del). Man vill ju även att få trivas ihop med annat folk. Så när cafékulturen slog igenom på riktigt hade man helt plötsligt ännu en anledning att ta sig utanför dörren och träffa lite vänner. Och det ser jag som någonting väldigt positivt!


Dessutom tror jag att den speciella atmosfären man känner av så snart man kommer in på ett café, är något som har stulit alla Svenssons (för att inte glömma alla Brückners, Pouillets, Pekkalas och Langgaards) hjärtan.


Så egentligen är det väl ganska lätt att förstå varför det här konceptet har slått igenom så stort. Och kan man tänka sig, allt du behöver är en vän och lite pengar!

Kolhydrater och mättat fett är en viktig del i debatten mellan Livsmedelsverket och LCHF.

Bildkällor (klicka): Bröd och smör

___

För ett halvår hade jag inget emot Livsmedelsverkets kostråd. LCHF fanns inte i min värld. Vilka idioter tror liksom att det är nyttigt med fet mat som grädde och smör? Nej, de gamla hederliga fettsnåla kostråden med mycket frukt och grönt trodde jag självklart var de bästa. Men tji fick jag…

För att göra en lång historia kort, har jag under halvåret som lusläsare inom LCHF-kost, förstått att snacket om sambandet mellan mättat fett och hjärt- och kärlsjukdomar, är bullshit. Det finns inte alls några vetenskapliga bevis för det, oavsett vad Livsmedelsverket slänger ur sig! Tvärtom visar den mest tillförlitliga studien som någonsin gjorts inom området, att det är kolhydraterna som är boven i dramat.

Välfärdssjukdomar som fetma, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar har ökat något enormt de senaste 100 åren, det har ni väl hört va? Bra. Gissa sedan vad som har förändrats i kosten under samma tidsperiod. Rätt! Vi har börjat äta mer kolhydrater och mindre animaliskt fett!

Men… Kan man inte lita på en statlig myndighet med stöd i grundlagen?

Det enkla svaret är: Nej, Livsmedelsverket bryter mot grundlagen! De samarbetar med företag som vill sälja kolhydratrika eller fettsnåla livsmedel. Skandal, säger jag – eftersom kostråden då inte finns till för vårt eget bästa, utan för att anställda på Livsmedelsverket vill ha mer pengar i egen ficka.

Trots sambandet mellan kolhydrater och diverse sjukdomar, trots att välfärdssjukdomarna ökar, trots att flera av de anställda är jäviga... så menar Livsmedelsverket lik förbannat att 60% av energin ska komma ifrån kolhydrater, medan fettintaget ska hållas så lågt som möjligt.

Bildkällorna till bilderna nedan: klicka här och här

2. Potatis- och spenatpaj med stekt lax och påskzabaglione

Efter en enkel påskfrukost passar det att äta en härligt mastig lunch. Mitt förslag är denna potatis- och spenatpaj, som serveras till grillad lax. Till efterrätt föreslår jag Leila Lindholms goda påskzabaglione med saffran, ett perfekt efterrättsrecept för påsken!

 

3. Och som något extra gott...

Eftersom påsk är en högtid som gjord för sött, passar det bra att ge förslag på något sött att äta till kaffet, än en bra kvällsmat. Och ärligt talat, hur söta är inte de här cake popsen och kinderägget fyllt med mousse och aprikoskräm? Recept och bildkällor hittar du här och här.

 

Nu hoppas jag har gett er lite inspiration, så att ni verkligen provar något recept nu till påskhelgen!

Keso är det mest användbara livsmedlet någonsin, om ni frågar mig!

För det första är det är förvånansvärt lätt att kombinera med annan mat. Sedan är det sjukt gott, och otroligt nog är det på samma gång nyttigt. Dessutom innehåller det mycket protein, vilket är ett livsnödvändigt näringsämne, som också mättar behagligt. Okej, ni fattar vart jag vill komma. Keso är helt enkelt grymt.

Jag själv skulle utan problem kunna köpa en ny halvlitersburk varannan dag, så ofta som jag använder det. Råkar det finnas keso i kylen när jag vaknar, kan ni vara säkra på att jag lagar havregrynsgröt den morgonen, bara för att kunna avnjuta toppad med keso, lite frukt, mandel och bär på. Eller så äter jag den i en skål som den är, fortfarande med frukt och mandel ovanpå. Mums!

För typiska drag hos en krönika hänvisar jag till inlägget "Krönika" längre ner.

PÅ LIV OCH DÖD, ELLER BARA ETT BLÅMÄRKE?

Man hinner inte ens blinka, så snabbt går det!

Knappt har meteorologerna på teve nämnt ordet ”minusgrader”, innan jag genom köksfönstret ser hur pulkabacken utanför fyllts av overallklädda överlyckliga ungar med klumpiga tumvantar och varsin pulka efter sig. Och när jag tänker efter, vem minns inte hur roligt det var? Visst hände det ibland olyckor; något blåmärke här, ett skrapsår där. Trots det var allt väldigt roligt. Tyvärr verkar snön och kylan, som hemsöker oss nordbor varje år, ha en absurd dubbelnatur. För medan barnen i backen klarar sig fint, händer våldsamma olyckor i trafiken som jag helst bara vill glömma.

Medan jag sitter där i köket och tittar ut på barnen i pulkabacken, dricker jag försiktigt rykande hett morgonkaffe i min blå favoritmugg. Söndagstidningen ligger framför mig och på radio pratar ”morrongänget” på Mix Megapol om de trafikolyckor som har skett under natten till följd av halkan. Diskussionen väcker föreställningar som får mig att vrida mig av obehag. Men en lugn och härlig dag som denna vill jag inte dra på mig onödiga ångestskänslor, så jag bestämmer för att inte tänka mer på olyckor den här dagen. Det visar sig visst bli svårare än jag tänkt.

Med den brännheta kaffekoppen emot mina frusna läppar, tittar jag istället ut genom fönstret. Jag ser, till min förtvivlan, hur en pojke i tioårsåldern övermodigt styr kursen mot ett alldeles för högt gupp. Pulkan får oväntat hög fart och pojken kastas mycket riktigt iväg, gör en volt i luften och landar hårt några meter bort, medan hans pulka oberört fortsätter neråt helt ensam. Samtidigt slirar ett långt pulkatåg i sidled, och de flesta barn dröser ner i en frusen liten bäck strax bredvid, medan ett av dem kraschar rakt in i en lyktstolpe. Både pojken, barnen i bäcken och pulkaåkaren som körde in i stolpen, klarar sig turligt nog helt utan synliga skador. Trots några blåmärken, är allt väldigt roligt. Ingen större fara här, inte!

Jag låter medvetandet vandra tillbaka till mitt egna kök igen. Sörplar i mig lite mer kaffe. Bränner mig ordentligt. Fan. Typiskt mig. En olycka kommer sällan ensam, sägs det. Och de kommer minsann aldrig med förvarning heller. Så visst har alla olyckor vissa likheter, men frågan är hur lika de är när man jämför konsekvenserna. I pulkabacken, till exempel, verkar de flesta barn ha kommit lindrigt undan, och leken fortsätter. Må hända att mina läppar är lite rödare än vanligt, annars är allt frid och fröjd, tackar som frågar!

Men om ett par bilar frontalkrockar på en glashal vägbana, råder nog varken frid eller fröjd. Här är konsekvenserna är abnorma – ofta är det till och med för sent. Möjligen överskattade en av trafikanterna sin förmåga, likt pojken som körde över guppet. Kanske var det bara en ren olyckshändelse, som för pulkaåkaren som åkte in i stolpen. Klart står i alla fall att, konsekvenserna i pulkabacken och konsekvenserna i trafiken, är ojämförbara.

Jag sörplar i mig lite mer kaffe, utan att bränna mig den här gången. Kliar mig på näsan, hinner precis börja fundera på att stänga av radion, innan jag hör något i nyhetsrapporteringen som får mig att haja till:

I Backa har en bil voltat.

I Dalum har en bil kört in i en stolpe.

I Bullaren har en långtradare slirat ner i diket.

Jo, visst har snön och kylan en absurd dubbelnatur. Det är ingen tvekan om den saken. För medan jag sitter här och ojar mig över hur barnen i pulkabacken får ett blåmärke eller två, råkar trafikanter ute på vägarna ut för precis likadana olyckor – men där handlar det minsann inte om några blåmärken. Där handlar det om konsekvenser av det värre slaget.

Där handlar det om liv och död.

Ovan: Det kan bli på allvar både i pulkabacken och i trafiken.

Konsekvenserna ser dock väldigt olika ut.

Källor

Originalartikel: För att läsa originalartikeln, hänvisas till mitt inlägg med första utkastet.

Övre bilden:

http://www.lulea.se/images/18.6ebed23a109d954a359800038408/Ormberget_pulkabacken01.jpg

Nedre bilden:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12243189.ab